Känguruklubben och socialdemokraternas förnyelse
Ibland känner man sig maktlös, håglös och orkeslös. Inte allt för sällan beror detta på samhället omkring oss. Då talar jag inte om samhället som om det vore något oss medmänniskor emellan, utan om det samhälle som inrättats för kontroll och övervakning av medborgare. Ett samhälle som styrs av en mycket, mycket otydlig makt.
När håglösheten slår till tänker jag ofta på Känguruklubben - Vi som lever på hoppet. Känguruklubben instiftades för länge sedan alldeles informellt av några av Eskilstunas politikerprofiler. Några av dem sedan länge hädangångna, andra levande. Vad det hela då gick ut på var att hålla sig i form trots att ålderns krämpor gjorde sig påträngande. Man träffades helt enkelt för att motionera i glada vänner lag.
Men, det jag framför allt tänker på (och jag kan se dem framför mig) är deras starka ideologiska övertygelse och glöd. De tillhörde den generation socialdemokratiska politiker som kunde sin ideologi och visste var de hörde hemma. Bland det arbetande folket. Hos dem som inte kunde försvara sig själva mot orättvisor. Hos de som behövde hjälp och stöd. Småfolket helt enkelt. Och människor hade förtroende för våra Känguruklubbister.
De hade en vilja och en tro på att kunna skapa det goda samhället där alla fick plats, där alla individer hade sin frihet att utvecklas och leva sina egna valda liv och där människor togs på allvar och sattes i första rummet. Det skulle finnas skyddsnät för dem som inte klarade sin vardag. De var frihetskämpande socialister som under fanorna på 1:a Maj kunde känna sig stolta och styrkta av alla som slutit upp i leden för att hjälpa till att föra kampen ett steg vidare.
Men, så hände något. Jag vet inte riktigt vad, och jag tror inte det finns många andra heller som kan förklara vad som skedde. Känguruklubben försvann. Kanske inte motionärerna, men klubben för de som lever på hoppet. Var är alla socialdemokrater med hopp? Hopp om ett bättre samhälle för alla. Hopp om frihet och oberoende för alla. Hopp om en bättre värld. Var är de som kan ställa sig i folkmassan och från talarstol eller megafon ingjuta inspiration och hopp om framtiden för människorna?
Det är ingen tillfällighet att Reinfeldt och Borg får stora popularitetssiffror. Eller att, nu senast, Alexander Bard i sitt nybildade Liberal-demokraterna går framåt med stormsteg. Det finns också en (eller många) förklaringar till att Sverigedemokraterna har sådant stöd. De ingjuter alla hopp och en vision om en bättre framtid. För Sverige och för svenskarna i gemen.
Jag vill inte säga att det var bättre förr, men då - på 70- och 80-talen kände människorna sina politiker. De vistades ju faktiskt bland folk och diskuterade med alla och envar som ville lätta sitt hjärta. Politikerna kände också människorna, och brydde sig om vad de sa.
Opålitliga, myglande medborgare
Vi har många duktiga politiker idag också. Ingen tvekan om detta. Men, i människors ögon är de numera en del av "systemet". Det där ogreppbara med myndigheter och kommunala förvaltningar. De har blivit annonyma tjänstemän. Som envist traglar på för att genomföra så bra politik som möjligt, men de syns inte. Människor känner möjligen igen dem från bilder i dagspressen men vet inte riktigt vad de gör eller vad de heter.
Det har dessutom inte blivit bättre av att människor känner allt mer vanmakt inför myndigheter och offentlig förvaltning. Man försöker undvika kontakt med dem så mycket som möjligt. För det mesta som kommer därifrån är av obehaglig natur eller innehåller någon form av tvång. Som ett exempel just nu kräver Skatteverket att man skall redogöra för sitt lägenhetsnummer (vad nu det skall vara bra för när de snabbt och enkelt kan få förteckningar från fastighetsägarna). Alla myndigheter tycks betrakta medborgarna som en samling opålitliga, svartjobbande, myglande och fuskande personer som minutiöst måste övervakas.
Därför instiftas dagligen nya bestämmelser och regler som skall underlätta kontrollen och ge möjlighet till rättsliga eller andra påföljder. Det offentliga Sverige tycks leva ett eget liv skilt från oss medborgare. Och ingen tycks veta vem som bestämmer eller är ansvarig för detta. Inte heller går det att få fram en ansvarig för beslut som fattats. Det är en mycket mycket otydlig maktstruktur. Ett kollektivt oansvar!
Tro och hopp behövs
Jag känner ändå en förtröstan inför framtiden. Det finns faktiskt sossar som brinner för ideologi och medborgarrätt. Det finns ett missnöje med det samhälle som växt fram och i detta missnöje skapas förutsättningar för att samla människor till förändring av samhället. Tillsammans, och i samförtånd.
Nu är det dags för Socialdemokraterna att ingjuta hopp och kamplust hos folket. Gärna småfolket. Det är dags att sluta vara en del av den offentliga förvaltningen och istället kliva ut bland folk som försvarare av medborgarrätten gentemot orättvisor och orättfärdig behandling i samhället var detta än uppstår. I privat eller offentlig verksamhet har ingen betydelse.
Det är när pariet börjar göra detta som människorna kommer tillbaka. När de känner att det inte finns en särskild politisk samhällsklass, utan att alla är en del av folket, kommer de tillbaka. Ge människor tilltro till politiken och till framtiden!
Jag vill då, i sammanhanget, ge Broderskapsrörelsen en eloge för sitt arbete med att anpassa politiken till det nya Sverige. Läs gärna om detta hos Broderskap eller på Lars G Linders blogg.
Jag lever på hoppet, och vill gärna vara med i Känguruklubben. Kom med ni också!
